Måste bara få säga tack!

Tack för alla positiva kommentarer,

glada telefonsamtal,

alla sms och mms.

Det känns så oerhört bra i hjärta och själ

att veta att vi har så många fina människor runtomkring oss!

Så återigen Tack!

/ K & J

Maja Elisabeth Hallon Hartelius

/Jenny 

Sexy mama med stormagen i vädret. Vid det här laget (15-tiden) hade jag haft värkar i fem timmar (sedan 10-någonting) och under den tiden hann jag och Sanna förbi på Barnens Hus samt en mindre storhandling på COOP. Det trodde jag nog aldrig att jag skulle göra mitt i värkarbetet..... Karl ville att jag skulle skita i handlingen och åka hem - men jag är tjurigare än de flesta! Stackars Sanna hade det jobbigt att hålla sig lugn... Hahaha!

Ser roligare ut för Karl än vad det faktiskt var! Kring sex-sju timmar efter detta (när lillan anlänt) hade han så ont i fingrarna att han till och med vågade sig till att klaga... Han ångrade sig ganska snabbt. Men det är ett tips till blivande mammor, hårt tryck i ryggslutet för att inte säga korsryggen (ju längre ner desto bättre) kan rädda dig under många värkar!

Så här glad är man mellan värkarna, tilläggas bör att de inte var särskilt starka i början. Men min inställning till hela schabraket var i princip "no worries" och det tror jag att jag hade igen i slutändan. Så den stressen och paniken som vissa oroliga grannar ville se (trodde sig få se) uteblev. Tack och lov!  

En familj på tre som snart blev fyra.        

En något tröttare blivande tvåbarnsmamma vid inskrivningen 17:00. När väl de något starkare värkarna kom igång i samma veva som vi kom in (enligt barnmorskan är det betydligt vanligare att värkarna avtar när man kommer in) blev jag så ofantligt matt att jag passade på att blunda så mycket jag kunde.

Mindre glad på fotografen och hans val av fotoobjekt eller timing för den delen. Värkarbete KAN göra en lite stingslig, inte sagt att just jag var det dock....!

Men till slut efter två delar kraftansträngningar, en del smärta och en del samarbete så var hon äntligen här. Vårt lilla mirakel!

Jag måste bara få påpeka även jag att jag faktiskt tog mig genom hela förlossningen utan tillstymmelse till smärtlindring. Inte ens en liten alvedon och inte heller någon lustgas. Jag är stolt över mig själv! Himla osvenskt, men det skiter jag fullständigt i!!

Stolt och väldigt fin pappa med vana och trygga bäbisbärande armar.

Hemma är hon nu lilla tösen, bara 15 timmar gammal. Moa var otroligt nyfiken och det första hon sträckte sig efter var lillans lilla stump. Kanske har även en liten ettåring en känsla för vad som är lite annorlunda. Försiktig var hon iaf och till viss del även lite blyg.

Hela familjen samlad för lite försiktigt morgonmys. Stunden innan försökte Moa kasta nappar på henne. Inte riktigt uppskattat av mig och Karl men hon blev lätt frustrerad över att inte få ta på henne lika mycket som hon ville.

Nu är vi, som Karl tidigare skrivit, i Kusmark för att i lugn och ro landa i tvåbarnslandet. Jag och tjejen börjar gå mer och mer i fas med varandra när det gäller amningen och det känns väldigt skönt. Har man så mycket mjölk som jag har så är det inte roligt, men som läkaren jag pratade med idag sa så är det ett lyxproblem. Håller helt med, men det tar ändå inte bort smärtan från de överfyllda silikonbrösten.

Nu ska vi snart mysa ner oss i sängen med lillan mellan oss och förhoppningsvis få oss ett par timmars sömn innan det är dags för nattamålet.

Hoppas på en trevlig helg och en bra OS-start för Sverige!!

/Jenny

Igår for vi upp till Jennys föräldrar, dels för att de ska få träffa lillan och dels för att vi ska få lite lugnare, de sover med Moa och vi med bebisen (som ännu inte har ett namn! Jägarns så svårt!). Det är skönt att vara här, på landet även om man direkt saknar alla fina människor vi har runt oss hemma.

När vi kom igår kväll så var det minus 26 grader. Och snålblåst. Huvva! Men det är väl det man gillar med Norrland, just att det är så kallt. Men till och med jag som trivs som fisken i vattnet börjar längta så smått efter sol och värme. Bara en liten jäkla krokus skulle duga!

Idag ska jag skriva klart mitt förbättringsarbete och skicka in det, sen blir det en hel del plugg inför tentamen och seminarium. Gött!

/Karl

Idag tyckte vi att lillan blivit så röd och svullen på "stumpen", så när BB-hemvård ringde så påtalade vi det. Kvinnan i telefonen ringde en barnläkare och ringde upp oss igen med beskedet att vi skulle åka in ikväll klockan åtta för att de skulle kika på det.

Sagt och gjort, vi ringde hit världens bästa Angelica och lånade världens bästa Björn och Erikas audi och for iväg tjugo i åtta. När vi kom fram fick vi beskedet att läkarna var upptagna, men att de skulle komma så fort de bara kunde. Vilket de också gjorde. Klockan elva. Tre timmar satt vi och väntade och fick sämre och sämre samvete för Angelicas skull. Men några sms senare kändes det bättre!

När läkaren väl kom visade det sig vara en av de bästa läkarna jag träffat, en oerhört sympatisk och sympatisk kille på runt 30, i röda converse och med en go dialekt. Han klämde och kände på lillan och drog slutsatsen att det inte var så himla farligt, men ordinerade ändå ett CRP för att utesluta infektion. Så vi får se vad provet visar imorgon. Nu är vi hemma, Jenny pumpar ut bröstmjölk och jag ska (försöka) sova inför morgondagens äventyr! Vad det nu blir... :)

Antagligen åker vi till Kusmark någon vecka för att hämta oss, landa i vad som hänt och få assistans av världens bästa mormor Tyra, morfar Erland och morbröder Joel och Jonas (som för övrigt opererat en axel - hoppas allt gick bra!)

Sov så gott - bifogar en bild på världens lugnaste, tålmodigaste tredagarsbebis!

/Karl

(hon är TOKlik Moa!)

Nu börjar man så smått få in lite rutiner. Jag sover för tillfället ute på en madrass på vardagsrumsgolvet, dels för att jag ska få lite sömn inför skoldagar, och dels för att jag ska ta Moa när hon vaknar på nätterna utan att störa Jenny och den lilla allt för mycket. När Moa vaknar så gör jag en flaska välling som hon får i soffan framför frukost-tvn (jag vet att man inte ska äta frukost vid dumburken, men just NU så är det en regel vi tummar lite på...). Efter det tar jag på henne kläderna, väcker de andra flickorna i familjen och börjar göra mig redo för skolan. Har jag ingen skola så får Jenny och lillan sova tills de vaknar. Då leker jag och Moa en stund tills jag äter frukost, då äter hon sin andra breakfast med mig. Sen somnar hon igen vid 9-9.30 och sover en timme. Då får man lite egentid - otroligt skönt.

Det här med armen börjar sjunka in mer och mer. Jag kom på mig själv med att längta tills det att hon börjar använda den för att lära sig göra saker, och se hur hon löser problemen! Det ska bli så himla spännande!

Vi har pratat idag om att lämna Umeå för Kusmark någon vecka. Dels för att vi ska lära känna lillan bättre, dels för att få hjälp med Moa så att Jenny får vila så mycket som möjligt. Jag har plugg jag kan göra på distans, så det är kanske en bra lösning. Vi ska prata med morföräldrarna senare idag.

Nu vankas det ugnstekt kyckling med ris och gelé - grymt gott! Hörs snart igen!

/Karl

P.S Här kommer en bild som visar hur stolt Moa är när hon pussat på sin syster (som visades på bild i förra inlägget)

I förrgår kväll, närmare bestämt klockan 21.51 den sjätte februari, nästan tre veckor för tidigt föddes vårt andra barn. Själva förlossningen tog ungefär fem timmar, vi for in vid halv fem, då var Jenny öppen tre centimeter, och det gick ganska snabbt! Jenny var fantastiskt stark, hon tog ingen som helst bedövning, inte ens lustgas under hela förloppet. Jag blev oerhört imponerad! Själva utdrivningsfasen gick också snabbt, runt tio värkar så var det klart.

Men en sak är annorlunda med lillan. När hon kom ut och barnmorskan lade henne på Jennys mage så utbrast Jenny: "men var är hennes hand?" Jag tittade snabbt efter och såg att det saknades en halv underarm på höger sida. Något hade antagligen blivit fel i celldelningen så att armen inte utvecklades helt. Vi blev båda väldigt chockade och jag tappade helt målföret. Jag sade ingenting på säkert tjugo minuter, och tårarna bara rann. Jag hade ju väntat mig en hel och frisk flicka, och så såg hon inte ut som jag förväntade mig. Jättesorgligt!

Men allt annat är helt i sin ordning, hjärta och lungor låter som de ska, reflexer och syresättningen är helt optimalt. Så det är ju otroligt skönt. Och vidare, vi ska vara glada att hon överhuvudtaget kom ut i livet! Navelsträngen hade dels slagit en stor knut på sig själv, och dels hade hon den runt halsen när hon kom ut och var alldeles blå! Men hon började skrika av sig själv direkt så det hade ingen som helst inverkan på henne.

Men nu så här snart två dygn efter att hon kom till livet så känns allting underbart. Det faktum att hon saknar en hand har börjat sjunka in och det är inte något problem! Hon är bara en helt frisk tjej som inte har helt samma förutsättningar som oss andra. Och vi kommer aldrig på något sätt gömma hennes arm, eller få henne att känna sig annorlunda. För det är hon inte - hon är en unik person som kommer bli så otroligt stark! Vi är världens stoltaste föräldrar och hon valde helt rätt familj att komma till!

Här är hon - vårt nya mirakel!

Moa pussar på henne! Tänk att en ettåring kan vara så snäll!

/K

I tisdags gick proppen, slemproppen alltså. Hade aldrig tidigare hört talas om den innan graviditeten med Moa. Jag som så många andra trodde att förlossningen startade iom att vattnet går men tydligen så finns det även en slempropp.

Enligt några källor på internet fungerar proppen som ett skydd för barnet mot bakterier och annat som annars skulle kunna komma in i livmodern. Däremot så är det inte ett säkert kort på att förlossningen startar när proppen går, till skillnad från när vattnet går. 

För det mesta lossnar den när värkarna börjat, men ibland kommer slemproppen redan två veckor innan barnet föds, men det hör dock till ovanligheterna. Slemproppen kan gå i omgångar där delar kommer ut, och den kan också återbildas.
Att slemproppen går är alltså inte ett tecken på att förlossningen nödvändningtvis kommer starta med en gång, utan snarare att det närmar sig och att du bör vara redo. Varför den lossnar beror helt enkelt på att livmoderhalsen börjat vidga sig.

Så, här står vi nu med en fot i lilla familjelivet och en fot i mellanstora familjelivet, eller landet kaos som jag tänker mig att vi kommer besöka i si så där fyra-fem år framöver.

Nu suktar tydligen efter en banan för hon står och pekar på fruktfatet och säger "naan". Hihi! Vilken liten sötnos, snor och feber till trots!

Kram på er alla!

/Jenny

Moa senior och vår Moa (junior) på 1års-kalas hos "föräldragruppskompisen" Alvin.