Går väldigt långt mellan gångerna nu men så fort energin börjar komma tillbaka kommer fler inlägg!

Som dagarna ser ut just nu händer ändå inte så mycket som är av betydelse. Kanske skulle lite färska bilder vara något. Just nu ligger dock kameran för långt ifrån mig (har ont i en höft och lite svårt att gå/stå) så jag får spara korten till en annan dag, kanske imorgon om vi har tur.

Lite mer energi har jag iaf samlat på mig de senaste tre dagarna och jag hoppas verkligen att det håller i sig eller att det (ta i trä) trötta och sega inom mig försvinner helt. Vill gärna se att jag nästa vecka inte behöver tillbringa mer än någon ynka timme på sofflocket till skillnad från förra veckans 16 av 24....

Nu kvällning.

Lev och må! 

Den lilla bulan på vigseldagen är samma bula som snart börjar synas på min mage. Familjen Hartelius kommer utökas från tre familjemedlemmar till fyra. Lycka, men just nu en massa illamående......

Första bilden på magen
 

Jag började misstänka att något inte riktigt var som det brukade två dagar innan vigseln (min födelsedag) när jag satt i frisörstolen och mådde pyton. Trodde det var nervositet men samtidigt såhör det inte till min personlighet att bli så nervös över något sånt här.

Dagen innan (lördag) tog jag mig knappt upp ur sängen och fick framförallt inte i mig någon mat. Men dagen var fullspäckad med pyssel och plock inför den stora dagen så det fanns ingen tid till illamående.

När så dagen kom mådde jag så illa på morgonen att jag sov till klockan tolv medan alla andra i huset (Karls pappa, mamma, bror och två systrar och systerdotter) samt min familj förberedde de sista sakerna. Anne-Marie, mammas bästa kompis, fixade gravidillamående-tabletter åt mig så att jag skulle klara mig genom ceremonin utan att kräkas vilket fungerade utmärkt. En halvtimme innan det var dags var jag nyduschad och redo att åka till stugan där vi skulle hålla till. Bortsett från ett sällskap som hamnat på villovägar (ballongerna efter vägen var inte tillräckligt tydliga....) var jag sist att anlända till platsen men visst brukar man säga fint folk kommer alltid sent?!

Dagen avlöpte iaf som vi hade tänkt oss och jag slapp må dåligt. Två dagar senare gjorde jag ett test och det var utan tvekan positivt. Precis som med Moa har vi ingen aning om hur långt gången graviditeten är och vi ska på ultraljud för det, men jag gissar att det handlar om ca 8-9 veckor. Alltså har vi inte passerat 12-veckorsgränsen för missfall men händer det så händer det. Då känns det bättre för mig att folk omkring oss vet vad som hänt och att man kan prata om det, istället för att inte berätta och sedan gå omkring och vara ledsen i ensamhet.

Detta är alltså anledningen till min bloggtorka den senaste månaden. Trötthet och illamående hör till vardagen och vissa dagar har jag svårt att kliva upp ur sängen. Förhoppningsvis går det över snabbare än det gjorde med Moa för annars har jag någonstans kring två månader kvar innan jag kan äta som vanligt igen. Alldeles för länge enligt mig!

Nu ska jag försöka stoppa i mig lite mer av min torra hårdbrödmacka...

Hoppas alla har det bra!

Kram