Idag kom vi fram till Kusmark. Hade som plan att berätta om det kommande så nervositeten fanns med oss, hela vägen från Umeå. Jag och Karl tisslade och tasslade lite grann - Hur ska vi säga det? Vem ska göra det? När? osv..

Efter maten och en längre promenad med Stella anlände bror Jonas och hela familjen var då samlad. Alla var vi sugna på kortspel (som brukligt när familjen samlas efter att inte ha setts på ett tag), ja nästan alla... Pappa brukar ju inte direkt hoppa av förtjusning och mestadels hålla sig undan när kortleken dyker fram. Men inte denna gång! Jag går in på hans kontor och viftar på ögonfransarna och säger -i princip- din enda dotter vill att du ska vara med och spela kort... Och han kom.. :)

Jaja, so far so good. Vi sitter i godan ro och spelar, pratar och tjollrar på i allmänhet. Jag blir mer och mer nervös.. hur f*an ska vi säga det, och när??? Så kommer den perfekta öppningen, tyckte jag då iaf... hahahaha..

Någon pratar om snoppar, så jag tar till orda.

-På tal om snoppar.... det finns ju något roligare man kan göra med snoppar.

-Kissa! utropar pappa glatt (?)

-Njae, något man kan göra tillsammans, som resulterar i barn... så det jag vill ha sagt är att ni (tittar på mor och far) ska bli mormor och morfar....

Karl tittade på mig och skakade på huvudet (iaf så är det vad jag minns, men kan lika gärna ha gjort något annat, men nu är det ju faktiskt mitt minne jag reciterar..). Men nu är det iaf gjort, och lika glada blev de alla.. eller..... tror Jonas tog åt sig mest alla ändå.

-Grattis! (Anne-Marie Anderbrant)

-Tack! jag gjorde mitt bästa svarar Jonas -den stolta morbrodern! 

Peace out! 

Mellangården är vi...

Sörgården -Markus & Johanna

Norrgården - Björn & Erika (åtminstone när de flyttat in)

Skomakaren är helt oväntat (?) allas våran Simon Segerstedt bortom Norrgården... (Dock inte lika butter som den riktiga, men möjligheterna kanske finns... hahaha)

Kommer hem från att ha jobbat mellan tio och åtta, tröttare än man kan tänka sig. Hämtar världens mysigaste, duktigaste och finast hund hos Johanna och Markus, går hem och börjar diska. Diskning + städning tog en timme, och en ännu tröttare Jenny slår sig ner i soffan. Ont i ryggen som tusan och jag börjar fundera vilka smärtor jag kommer känna av i senare skede...?? Jag vill ju så länge som möjligt kunna jobba och göra allt annat som vanligt utan några problem. Men jaja, vi får väl helt enkelt se med den saken.

Nu ska jag fortsätta se Kill Bill 1. Att den har så vackra bilder, scener, musik och annat är helt otroligt om man tänker på hur rå den är... Man blir nästan förstummad vissa stunder.  

Hoppas för övrigt att det gått bra i hockeyn så Karl är på bra humör när han kommer hem.. ;)

Stella hjärta Johanna = SANT!

Istället för träning (kanske inte helt otippat) bjöd vi över Kat & Mat på spelkväll (aka hemligheternas slöjas undanröjande) istället. Kat kom men Mattias hade plugg i vägen för ytterdörren så han dök upp först någon timma senare. Katrin å andra sidan hade redan på känn vad som var på gång. Hon har tydligen utvecklat någon form av "Zaida-förmåga". Trots detta blev faster Katrin riktigt gråtmild och utstötte några läten som jag tar som positiva.... ;)

Skönt att ha åtminstone en av de nära och kära i närheten!!

Idag är det tänkt att vi ska träna tillsammans för första gången sen vi fick nys om det kommande lilla livet. Bodybalance är vad som står på schemat och jag hoppas verkligen att vi tar oss iväg, eller rättare sagt att jag inte ångrar mig i sista sekund... :)

Läste någonstans att det är bra att träna yoga eller annan lugnande träning inför kommande förlossning, något som jag för övrigt faktiskt inte kommer att gå igenom. Jag kommer vara den första kvinnan på jorden som föder genom ett dräneringsrör (eller hur Sanna??!!)... Känns helt otroligt långt borta att faktiskt föda, kanske för att magen inte gör sig särskilt påmind än. Vi får väl se vad jag säger om några månader eller bara om några kilon för den delen.

Kanske skiter jag i allt vad träning heter och sitter som den datanörd jag (igår iaf) verkar vara. Är rätt avslappnande att sitta och tjollra med något så obetydligt som bakgrundsbilder mm. Trodde ju aldrig heller att denna dag skulle komma, att jag sitter och bloggar............. Men jag är ju inte ensam iaf, Karl gör det, Johanna och Markus gör det och Sanna sitter bredvid mig och gör det. :)

Bilder på magen som de kommer, uppifrån och ner: V.12, 13, 14.. 

..och troligtvis inte den enda...

Något växer verkligen i min mage.. något oförklarligt men inte minst verkligt. Och som det stod på Liberos hemsida.. "en sak är säker, stunden kommer då du åker hem från BB med en ny liten familjemedlem. Då börjar en helt annan resa."

Ojojojoj... tittade på magen och paniken växte sig sakta fram som ett tjockt, tungt svart täcke. Karl fick ta emot mig med öppna armar i soffan när jag kom springande storgråtandes. En stark och trygg famn och några värmande ord senare så kändes allt så mycket lättare!

Vad skulle jag göra utan dig Karl?