BH-konstruktionen förbryllade mig igår morse. Kunde inte för mitt liv förstå hur man gör när man tar på sig den... Tog åtminstone en minut extra innan poletten föll ner. Vi (jag och mamma) gissade att jag kände mig lite stressad så mamma tog tag i rodret. Hon bestämde vad och när saker och ting skulle göras och sa även åt mig att släppa alla mina "men det där då, när ska vi göra det"-tankar. Det var ganska skönt faktiskt, men samtidigt väldigt frustrerande eftersom jag har en hel del i huvudet på planeringsnivå. Men, men, jag får väl börja lära mig.

Tappade även hel del ord igår och hade (i mina ögon) väldigt sjåigt med att förmedla vad jag ville. Givetvis var det inte många som märkte det, men sakmtidigt så vet de ju inte heller vad det egentligen var som jag ville säga från början. Det upptäckte jag stressade mig oerhört, men inte förrän min kloka mor sa åt mig att sluta stressa över det..... Jaja, ännu en sak att acceptera och ignorera.

Jag har funderat...

När jag ammat Moa och efteråt ska få henne att rapa så börjar det alltid med att jag själv rapar först. Är detta ett vanligt fenomen? Varför gör man/jag det? För att visa hur man gör eller kanske för att visa vad jag förväntar mig av henne?

Finns det någon forskning på det här måntro?

Tack så hemskt mycket för helkroppsmassagen som ni gav mig! Den var guld värd och precis samma värde sätter jag på er (guld alltså om det var otydligt!)..

Kram på er vänner!

Den sitter fast. Kan inte få bort den. Den rullar bara runt, runt, runt i huvudet på mig.  Varsågoda! Vill inte vara ensam i min terror. 

Åker troligtvis med Moa till Skellefteå idag. Passar på när morfar ändå ska hit till Umeå och tillbaka upp igen. Ingen aning om hur länge vi stannar, tills vi blir less gissar jag. Vi har iaf tänkt oss hälsa på så många som möjligt under veckan så var förberedda (ni som bor där och känner på sig att ett besök är troligt)!

Och Johanna (Pseudonymet), bra att du tar upp frågan till diskussion igen! Jag håller med dig till hundra procent och ska genast bättra mig. No more dagis från min mun iaf! 

Ha en bra dag!

Nu har jag äntligen samlat kraft och lyckats lägga upp Uddevalla-bilderna.

Mycket nöje!

Utter på väg..

Jag såg den när en dök upp och Karl lyckades springa ikapp den med kameran i högsta hugg. Inte så svårt kanske med tanke på att den töltade fram.

Här sitter vi i Pernilla och Christians kök strax efter att vi klivit ur bilen. Moa ser lite sliten ut och det är väl inte så konstigt efter en dryg 12-timmarsresa, men hon var sååå snäll.

Moa träffar farfar Lars för första gången.

Stolt fader och farfar!

De gjorde även det bästa de kunde med att kommunicera.

Syskonen Hartelius med pappa Lars.

Här med tillökning i form av farmor Britta (Moas gammelfarmor).

Faster Katrin med Mosan.

Gammelfarmor lär Moa hur man räcker ut tungan åt pappa.

Det bjöds på våfflor med bland annat hjortronsylt. Mums mums!

(- Karl, vi måste ta och köpa oss ett våffeljärn!)

Farfars flickvän Eva var också med på våffelkalaset.

Ser ni likheterna? Detta är farfar som liten bäbis. Iaf med munnen och ögonen kan man se gemensamma drag.

Här har Moa just träffat Farmor Birgitta för första gången och hon håller redan hårt i henne!

Hon trivdes riktigt bra i Bokenäset och vilken tur att hon inte visar på några tendenser till kattallergi! 

Moa är verkligen en gladskit!

Sitter ute på verandan, dricker kaffe, äter påskgodis och solar. Tänk att jag packade med mig vinterjackan.... Otroligt onödigt! 

Kalleman försöker bättra på förra årets solbränna.

Här är vi hos Pernilla och Jens (Karls halvsyskon) pappa Göran för påskmiddag. Moa och Jens fick genast kontakt! I bakgrunden ser vi Lovisa som alltid fick lilltjejen att le.

Jens och Lovisa leker tivoli... Pappa Christian fotar vid sidan om.

Givetvis ville Katrin också prova! (Ingen inredning gick sönder under sessionen)

Äntligen har någon (Jens?) lyckats samla lilla familjen för ett foto. Ovanligt måste jag säga. Tror att det enda fotot vi har av oss tre sen tidigare är bb-annonsfotot...

Farbror Jens med famnen full av barn. Kusin Allis, kompisen Anton och kusin Lovisa.

Mys i soffan.

Detta är då en påskefyr. Då vet alla det! 

Faster Pernilla med yngsta barnet Allis sovandes i famnen.

Vi passade även på att gå in till stan och fika med Karls kompis Camilla. Efter fikat blev det en kort promenad och då upptäckte vi alla blommor..

Ett helt hav av blå blomster.

En ny visit hos farfar. Moa försöker stödja honom i hans yatzyspel.

Vi upptäcker de färgglada gemen...

Papporna i rött står och förbereder maten. 

Farmor och Farfar löser korsord och Moa somnar.  

Det var allt för denna gång!

Kramar från Moa och Jenny.

Igår fredag åkte jag in till NUS och fick för första gången prova magnetröntgen. Inte det roligaste eller mysigaste jag gjort i mitt liv, men inte heller det värsta. Fick tips av Johanna att ta med mig en skiva som spelas under tiden och det måste jag nog säga blev min "räddning". En sådan röntgen lever om hur mycket som helst, smäller, piper, bullrar och så vidare vilket är rätt skrämmande när man inte vet vad som händer. Med lite musik i örat så kunde jag iaf försöka drömma mig bort och så kunde jag även räkna låtarna för att ha lite koll på hur lång tid som gått. Men, nu är det som sagt gjort och jag behöver bara vänta på resultatet. 

Det som känns lite oroande är vad gröngölingen sa innan vi släpptes från neurologen, att vi skulle få vänta minst en månad på min MR-tid eftersom jag har så låg prioritet (skiktröntgen visade inget särskilt och därför är jag inte akut). Varför i hela friden får jag då en tid endast en vecka senare? Hittade de något helt plötsligt som verkar oroande? För det måste ju finnas någon annan patient som väntar på en MR som är mer akut än vad jag är. Eller saknar helt plötsligt hela norrland patienter med brutna ben, svåra magåkommor, tumörer och annat som en MR kan vara bra för? Svårt att se det! Kan iof vara någon som avbeställt sin tid, men tror fortfarande att det borde ha funnits någon före mig i "spead-dile-kön" som tackat ja. Kan kanske ligga något i vad Veronika (Karls klasskompis) sa, att unga nyblivna mödrar alltid har hög prioritet, men varför sa inte gröngölingen det från början då? Hmmm... Ska kanske inte analysera sönder det hela, men lite kämpigt har jag det just nu. Kan inget annat göra än att hålla tummarna! 

Så är vi då hemma igen. Startade hemresan igår (tisdag) klockan 08:00 och kom fram vid 22:00. Lång resa men det gick förvånansvärt snabbt. Första morgonen hemma väcktes jag av telefonen. En kvinna från röntgenavdelningen på NUS (norrlands universitetssjukhus) som ville boka in mig redan nu på fredag. Så halv elva på fredag förmiddag kommer jag genomföra mitt livs första magnetröntgen. Lite skrämmande måste jag säga! Iaf... dricker nu upp mitt morgonkaffe och håller som bäst på med att ladda upp alla bilder som vi tagit nere i Uddevalla. Uppdatering följer med andra ord! Kram på er.