Mår illa... riktigt illa... Usch och fy för det här!! Trodde ju nästan att detta var över, men har nu haft två likadana dagar. Inte kul! Skönt iaf att Karl är hemma idag från jobbet om än det är för att han har jätteont i ryggen. Men det känns så mycket bättre att inte behöva vara själv!

Har varit lite orolig den senaste veckan, har känts som att det är något som har varit galet. När vi var på ultraljudet för fyra veckor sedan var det lilla knytet 2 cm stort. Har nu läst att i vecka 12 (vilket vi befinner oss i nu) så är bäbisen 6 cm. MEN det är inget som man märker på min mage och det har känts oroligt. Med en skillnad på 4 cm så borde det ju ha blivit en liten bulle på magen iaf, men icket!

Var på MVC (mödravårdscentralen) igår och eftersom jag var där ganska nyligt så hade vi inte så många tester att göra så vi pratade en massa istället. Jag fick sen ligga ner på britsen och hon kollade om hon kände "bullen" som jag menade att jag inte hade. Och givetvis fanns den där, klart och tydligt dessutom och jag utbrister -jaha... är det den där. Den har jag ju känt i flera veckor.. trodde bara jag var kissnödig... :)

För att vi skulle vara på den säkra sidan så provade barnmorskan även om vi kunde höra hjärtljudet, något man tydligen inte alltid kan i vecka 12. Det finns verkligen inget så häftigt som att höra hjärtat slå, speciellt när gått och trott att det inte skulle finnas.

Lycka! Iaf tills man kommer hem och det blir kväll och man tar ut Stella på baksidan och hon känner sig extremt busig och gör något som hon aldrig gjort tidigare - hoppar upp och sparkar mig i magen... Tur att jag har Karl här hemma iaf, han lugnar alltid ner mig när jag blir hyper.

Hoppas alla har en bra början på sommaren!!

Kram 

Trodde aldrig att jag skulle lyckas med konststycket att må pyton utan att egentligen må pyton... Med andra ord, jag lider inte av något illamående men däremot så kräks jag, och av tillsynes ingen anledning.... Huvva!!!

Förra onsdagen var vi på ett tidigt ultraljud för att få fastställt hur långt gångna vi faktiskt är, och givetvis var våra tidigare "beräkningar" helt åt skogen....... Kvinnan som höll i det hela kom fram till att vi i onsdags var 8 fullgångna veckor genom och fyra dagar (8+4) med andra ord inne i vecka 9. Idag måndag är det alltså 9+2 (vecka 10).

Så här har det känts hittills:

V1.

Kände inget särsklit förutom otroligt ömmande bröst.

V2.

Lite ont i magen, likt mensvärk (!) Brösten var större och ännu ondare..

V3.

Fortfarande lite ont i magen, men inte lika ofta. AJAJAJ i brösten!

V4.

Mådde skitdåligt och förstod inte riktigt hur jag skulle få bukt med

illamåendet. Sket fullständigt i de onda brösten..

V5.

Mådde fortfarande urkasburkas och levde i stort sett bara på bananer och nyponsoppa. Kan inte heller påstå att brösten "mådde bra".

V6.

Höll mig i vertikalt läge med bananer och nyponsoppa nära till hands. Orkade inte med något alls då kroppen var helt tom på energi..

V7.

Insåg efter ett samtal med Regina att mitt illamående berodde på att jag var tvungen att se till så att jag alltid hade mat i magen. En minut för länge med "tomhetskänslan" i magen så kom illamåendet som ett brev på posten...

V8.

Äntligen slapp jag magens/bäbisens önskan om att få ny mat i magen varje timme. Varannan eller var tredje timme är mer mänskligt och lättare att tillgodose! MEN istället för illamåendet så började jag kräkas istället... Kul.. -NEJ!

V9.

Kräks fortfarande, troligtvis för att frukosten inte ägnas tillräckligt mycket tid (men ibland känns verkligen en timme vid frukostbordet som väääldigt länge). Trycker i mig så mycket jag bara kan, men det är svårt. Men så fort en tugga svalts så känns det genast en pytteaningens bättre iaf och man får hopp om liv igen. :) Läste någonstans att man inte vet hur stora brösten blir förrän tre veckor efter förlossningen... ojojojoj... de är ju redan gigantiska som de är.. jaja, säkert till någons lycka ;)

Är på riktigt dåligt humör. Sur, arg, irriterad, mentalt störd... ja vad du vill.. Hatar min mobiltelefon. Den ringer hela tiden, det plingar till för att jag får mess -hela tiden.. och inte fan har jag batterier nog att hålla på och konversera, inte heller ork eller lust. Men folk har svårt att känna sånt på sig, vilket jag inte kan förstå. Vid det här laget borde hela universum veta att jag har en totaldipp (troligtvis jävligt hungrig bara)! Har bestämt mig nu för att när jag kommer hem till Umeå igen (är hos blivande mormor, morfar och morbröderna i Skeå) så ska jag lägga av min mobil. Bara slå på den någon gång per dag för att kolla av meddelandena och inget mer. Vill någon få tag i mig så har vi ju faktiskt hemtelefon, och det är ju inte direkt så att jag ofta är hemifrån och omöjlig att få tag i. Less på att bli så jävla stressad av att jag inte svarar på sms i tid, eller att det ringer och jag inte hinner fram tll telefonen i tid att svara, eller att jag helt enkelt blir stressad av att den låter..... USCH OCH FÖRBANNAT FYYYY!! Jävla humörsvängningar!!!!!

Tur att det inte är någon hemma som märker av mig iaf.. pappa är på sitt kontor så han varken ser eller hör... Mamma är på personlfest, Jonas i sin lägenhet och Joel den lille räven har fått för sig att åka till Umeå och äta pizza på Ängen med några kompisar...

Har för övrigt bakat idag i bagarstugan, tjänat mig en liten slant och kan nu snart fylla frysen med gott bröd! Simon - du väntar dig snart lite godsaker, ska bara komma hem igen först. :)

Nu ska jag dränka mina sorger i banan och te... jävla graviditetsskit där man inte ens kan dränka sorgerna på rätt sätt (inte alls för att jag skulle göra det, men bara för att jag inte får så känns det ju extra jävligt).

Grrrrrrr!

Idag är det tänkt att vi ska träna tillsammans för första gången sen vi fick nys om det kommande lilla livet. Bodybalance är vad som står på schemat och jag hoppas verkligen att vi tar oss iväg, eller rättare sagt att jag inte ångrar mig i sista sekund... :)

Läste någonstans att det är bra att träna yoga eller annan lugnande träning inför kommande förlossning, något som jag för övrigt faktiskt inte kommer att gå igenom. Jag kommer vara den första kvinnan på jorden som föder genom ett dräneringsrör (eller hur Sanna??!!)... Känns helt otroligt långt borta att faktiskt föda, kanske för att magen inte gör sig särskilt påmind än. Vi får väl se vad jag säger om några månader eller bara om några kilon för den delen.

Kanske skiter jag i allt vad träning heter och sitter som den datanörd jag (igår iaf) verkar vara. Är rätt avslappnande att sitta och tjollra med något så obetydligt som bakgrundsbilder mm. Trodde ju aldrig heller att denna dag skulle komma, att jag sitter och bloggar............. Men jag är ju inte ensam iaf, Karl gör det, Johanna och Markus gör det och Sanna sitter bredvid mig och gör det. :)

..och troligtvis inte den enda...

Något växer verkligen i min mage.. något oförklarligt men inte minst verkligt. Och som det stod på Liberos hemsida.. "en sak är säker, stunden kommer då du åker hem från BB med en ny liten familjemedlem. Då börjar en helt annan resa."

Ojojojoj... tittade på magen och paniken växte sig sakta fram som ett tjockt, tungt svart täcke. Karl fick ta emot mig med öppna armar i soffan när jag kom springande storgråtandes. En stark och trygg famn och några värmande ord senare så kändes allt så mycket lättare!

Vad skulle jag göra utan dig Karl?

Efter att ha spelat kort med Johanna och Markus bjöd Karl mig på braklunch i form av pressad potatis och fiskpinnar, pricken över i:et var ju helt klart bea-såsen som jag i dagsläget är helt såld på!!!

Vi skulle sedan gå till Coop för att kolla en ny cykel till Karl, eftersom hans blivit stulen. En relativt lång  och jävligt kall promenad på bara potatis och firrepinnar, och dessutom med två hundar som inte lyssnar till 100 % -Recept på en överjävligt förbannad Jenny. Att jag haft ett humör utan dess like vet vi ju alla sedan tidigare, men nu.... Ojoj... det var inte kul! Hatade mig själv lika mycket som både Sanna och Karl gjorde (tror jag). Men efter en snabb middag och sedan ett långt dopp i badkaret så däckade jag fullständigt. Karl låg och höll om mig tills jag somnade, lika lugnt och gott som vilket barn som helst. :)

Trötta hundar, inte alls som på promenaden................. 

Gjorde idag det berömda badrumsbesöket som på ett ögonblick förändrade mitt/vårt liv... Har tagit en hel del graviditetstest genom åren, men aldrig någonsin har det varit positivt. (Nu ska vi inte tro här att jag har betett mig lösaktigt som ung tonåring, men saker och ting-med saker menar jag kondomer och med ting menar jag kondomer- kan faktiskt vara feltillverkade!) Svårt att beskriva känslan efter att "+" visade sig i rutan, för det var en riktigt berg- och dalbana...

Först paniken över att det inte blev ett streck som det brukar och jag är helt övertygad om att det är något fel på testet. Sedan panik för att jag tror att det är något fel på mina ögon som "lägger till" ett lodrätt streck på allt jag ser, så med andra ord så var testet negativt. Sedan oerhörd glädje över att testet som jag tagit veckan innan (på Sannas begäran tagna test) inte stämde och det faktiskt ligger ett litet liv i min mage och växer i sakta mak..... För som Karl skrev i ett sms senare samma dag, "det var nästan så att man kände det på sig"...

Trots detta så sprang jag till asken och kollade så att de inte ändrat utförandet från förra veckan och att ett "+" betyder negativt och ett "-" betyder positivt. -Så var icke fallet. Men efter min lilla språngmarch från toaletten till mitt skrivbord väcktes iaf Karls uppmärksamhet och han kom till min undsättning. Det var helt klart positivt, inget att tveka på. Vi är med barn!!!  :)

Galna, eller bara glada (blivande) föräldrar??