Mår illa... riktigt illa... Usch och fy för det här!! Trodde ju nästan att detta var över, men har nu haft två likadana dagar. Inte kul! Skönt iaf att Karl är hemma idag från jobbet om än det är för att han har jätteont i ryggen. Men det känns så mycket bättre att inte behöva vara själv!

Har varit lite orolig den senaste veckan, har känts som att det är något som har varit galet. När vi var på ultraljudet för fyra veckor sedan var det lilla knytet 2 cm stort. Har nu läst att i vecka 12 (vilket vi befinner oss i nu) så är bäbisen 6 cm. MEN det är inget som man märker på min mage och det har känts oroligt. Med en skillnad på 4 cm så borde det ju ha blivit en liten bulle på magen iaf, men icket!

Var på MVC (mödravårdscentralen) igår och eftersom jag var där ganska nyligt så hade vi inte så många tester att göra så vi pratade en massa istället. Jag fick sen ligga ner på britsen och hon kollade om hon kände "bullen" som jag menade att jag inte hade. Och givetvis fanns den där, klart och tydligt dessutom och jag utbrister -jaha... är det den där. Den har jag ju känt i flera veckor.. trodde bara jag var kissnödig... :)

För att vi skulle vara på den säkra sidan så provade barnmorskan även om vi kunde höra hjärtljudet, något man tydligen inte alltid kan i vecka 12. Det finns verkligen inget så häftigt som att höra hjärtat slå, speciellt när gått och trott att det inte skulle finnas.

Lycka! Iaf tills man kommer hem och det blir kväll och man tar ut Stella på baksidan och hon känner sig extremt busig och gör något som hon aldrig gjort tidigare - hoppar upp och sparkar mig i magen... Tur att jag har Karl här hemma iaf, han lugnar alltid ner mig när jag blir hyper.

Hoppas alla har en bra början på sommaren!!

Kram