Söndagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Vaknade kl. sex och mådde jättedåligt. Kräktes och fick diarré.... Usch! Försökte bli av med mitt arbetspass men bara två av mina arbetskompisar svarade och de kunde inte så jag var så illa tvungen. Nu gick det ändå förhållandevis bra. Allt gick i och för sig riktigt sakta, men jag stod iaf på benen fram till sista timmen då jag blev riktigt yrslig och det kändes som att jag skulle svimma. Inte bra!

Var på MVC idag. Lyckades ju missa vårt förra inbokade besök, men den här gången fanns vi på plats båda två. Vår barnmorska var väldigt snabb med att säga att jag iaf inte ska oroa mig för att jag inte har gått upp så mycket i vikt (Vägde 58 när jag blev gravid och 62 nu). Huvudsaken är att barnet växer som det ska och får i sig rätt mängd näring. Jag var nämligen lite orolig över att jag inte äter som jag borde. Men så länge jag får i mig mat, lite och ofta så kan det inte bli fel sa hon. Fick dock lova henne att jag i fortsättningen ska kliva upp samtidigt som Karl på morgnarna och äta frukost ihop för att inte förskjuta matrutinerna. Hon är hård våran Margit, som vi för övrigt träffade för sista gången då hon går i pension om en vecka... Tråkigt! Hon som är så bra på att sticka i fingret och så himla mysig när hon sitter i sin stol och lutar armbågarna i knät och tittar på en när hon ska berätta något (eller ska lyssna, eller funderar eller ja, hon sitter så för jämnan faktiskt). En riktig mystant.

Tillväxtkurvan följer vi iaf på pricken. Livmodern var 21cm förra gången vi var där och 27cm nu och det är tydligen så optimalt det bara kan bli. Känner mig på något sätt stolt... Som om jag har möjlighet att styra hur det växer..... :)

HJärtljudet hördes klart och tydligt och Margit räknade till någonstans mellan 146 och 152 slag per minut -också det optimalt. Sedan för att fortsätta på den "normala vägen" så har vi även klarat oss igenom första förvärken på i princip utsatt tid. Enligt de uppgifter Karl fick fram på internet så kan man börja känna dem i v.30 och enligt deras beskrivningar så var det precis vad jag kände. Häftigt att kroppen börjar "öva" drygt två månader innan det är dags, att den liksom genetiskt vet att nu börjar det dra ihop sig. 

Nu måste jag iaf ta tag i plugget. Har seminarium imorgon och det krävs att man är påläst då läraren faktiskt ställer krav på oss i gruppen. Vilket jag tycker är jättebra trots att det kanske låter tvärtom.. Någon vettig lektion/seminarium eller föreläsning ska man väl ändå hinna med innan man är färdigutbildad. Jaja, åter till läsningen innan pokergänget kommer ikväll för en megaturnering (?) på 18st.

Lev och må!