I förrgår kväll, närmare bestämt klockan 21.51 den sjätte februari, nästan tre veckor för tidigt föddes vårt andra barn. Själva förlossningen tog ungefär fem timmar, vi for in vid halv fem, då var Jenny öppen tre centimeter, och det gick ganska snabbt! Jenny var fantastiskt stark, hon tog ingen som helst bedövning, inte ens lustgas under hela förloppet. Jag blev oerhört imponerad! Själva utdrivningsfasen gick också snabbt, runt tio värkar så var det klart.

Men en sak är annorlunda med lillan. När hon kom ut och barnmorskan lade henne på Jennys mage så utbrast Jenny: "men var är hennes hand?" Jag tittade snabbt efter och såg att det saknades en halv underarm på höger sida. Något hade antagligen blivit fel i celldelningen så att armen inte utvecklades helt. Vi blev båda väldigt chockade och jag tappade helt målföret. Jag sade ingenting på säkert tjugo minuter, och tårarna bara rann. Jag hade ju väntat mig en hel och frisk flicka, och så såg hon inte ut som jag förväntade mig. Jättesorgligt!

Men allt annat är helt i sin ordning, hjärta och lungor låter som de ska, reflexer och syresättningen är helt optimalt. Så det är ju otroligt skönt. Och vidare, vi ska vara glada att hon överhuvudtaget kom ut i livet! Navelsträngen hade dels slagit en stor knut på sig själv, och dels hade hon den runt halsen när hon kom ut och var alldeles blå! Men hon började skrika av sig själv direkt så det hade ingen som helst inverkan på henne.

Men nu så här snart två dygn efter att hon kom till livet så känns allting underbart. Det faktum att hon saknar en hand har börjat sjunka in och det är inte något problem! Hon är bara en helt frisk tjej som inte har helt samma förutsättningar som oss andra. Och vi kommer aldrig på något sätt gömma hennes arm, eller få henne att känna sig annorlunda. För det är hon inte - hon är en unik person som kommer bli så otroligt stark! Vi är världens stoltaste föräldrar och hon valde helt rätt familj att komma till!

Här är hon - vårt nya mirakel!

Moa pussar på henne! Tänk att en ettåring kan vara så snäll!

/K

I tisdags gick proppen, slemproppen alltså. Hade aldrig tidigare hört talas om den innan graviditeten med Moa. Jag som så många andra trodde att förlossningen startade iom att vattnet går men tydligen så finns det även en slempropp.

Enligt några källor på internet fungerar proppen som ett skydd för barnet mot bakterier och annat som annars skulle kunna komma in i livmodern. Däremot så är det inte ett säkert kort på att förlossningen startar när proppen går, till skillnad från när vattnet går. 

För det mesta lossnar den när värkarna börjat, men ibland kommer slemproppen redan två veckor innan barnet föds, men det hör dock till ovanligheterna. Slemproppen kan gå i omgångar där delar kommer ut, och den kan också återbildas.
Att slemproppen går är alltså inte ett tecken på att förlossningen nödvändningtvis kommer starta med en gång, utan snarare att det närmar sig och att du bör vara redo. Varför den lossnar beror helt enkelt på att livmoderhalsen börjat vidga sig.

Så, här står vi nu med en fot i lilla familjelivet och en fot i mellanstora familjelivet, eller landet kaos som jag tänker mig att vi kommer besöka i si så där fyra-fem år framöver.

Nu suktar tydligen efter en banan för hon står och pekar på fruktfatet och säger "naan". Hihi! Vilken liten sötnos, snor och feber till trots!

Kram på er alla!

/Jenny

Moa senior och vår Moa (junior) på 1års-kalas hos "föräldragruppskompisen" Alvin.

Jippi!!! Det närmar sig med stormsteg!

Har inte sett mina fötter på flera månader. Längtar faktiskt efter dom.... Och tänk den dagen då jag utan bekymmer knyter mina egna skor igen...

Bilderna är tagna den 14 januari och den lilla kulan har här passerat gränsen för att vara lagom. Jag kände mig stor, åtminstone större än i slutskedet med Moa.

Men det är ju fortfarande ingenting motför dagens kanonkula......... NU känner jag mig ORDENTLIGT stor! Min gissning är att magen alldeles snart börjar "falla ner" och sen önskar jag mig ett snabbt avslut.

Nu ska jag underhålla en otroligt tjurig och sur liten Moa.

/J   

För en dryg timme sedan åkte Karl med ett stort lass hundleksaker, hundmat och andra hundrelaterade ägodelar hem till Katrin. Dagen då Stella flyttar ifrån oss är här och förbi.... Sorgens men också glädjens dag, på samma gång.

Innan de åkte ställde sig Karl vid vår port och jag platsade Stella vid vår ytterdörr, gav henne sen en påse med godis och sa "bär till husse". Med lätta och väldigt glada steg sprang hon fram till husse och fullgjorde sin uppgift med glans. Sista gången som hon bar något till Karl när det är han som kallas "husse" insåg vi båda två och stora krokodiltårar föll nedför våra kinder.

Älskade Stella! Finns ingen som hon!

Vi får ett barn till men förlorar vår underbara hund och det skär verkligen i hjärtat. Men för hennes skull så var vi tvugna att ta beslutet hur jobbigt det än var/är!

Klarar inte av att skriva mer nu så ett par bilder får duga..

/Jenny

Idag har vi umgåtts med Björn & Erika för första gången på jag vet inte när. Jag och Björn krossade Jenny och Erika i "Med andra ord", med andra ord var vi bäst. Efter den trevliga stunden gick vi hem, Moa somnade i sin säng inom tre minuter, och sen har vi spelat betapet (alfapet på internet) mot varandra några timmar. Jag vann mot Jenny med 3-1. Otroligt roligt att spela!

Imorgon ska jag se på tennisfinalen mellan Fededer och Murray. Mitt tips är 3-1 till Federer efter att Murray vinner tredje set. Men ingen rår på Roggan, inte en chans.

Sov gött!

/K

.... minst 2 veckor kvar nu...

/J

Lovade barnmorskan igår att jag åtminstone ska knipa igen till någon gång kring den 12 februari. Ville egentligen inte gå med på detta men hennes argument var förvånansvärt (?) välformulerade och genomtänkta så jag gav mig ganska snabbt utan nämnvärd strid.... Så om lite drygt 2,5 vecka så väntar jag mig en enorm smärta i mag- och ryggregionerna. Den som väntar på något gott heter det ju, men den som väntar på lite smärta väntar också för länge (hahaha)!

Idag (tisdag) åkte mormora hem efter att ha varit här med oss sen måndag morgon. Mycket har hunnits med i form av städning, tvättning (jobbiga sängkläder och täcken) och en hel del organisering av ett tidigare inte så organiserat kök. Skönt när det händer saker men jobbigt trött blir jag av till synes inget arbete alls.... Men snart är magen borta och jag förväntar mig att energinivåerna i mig åter fylls till bredden men jag är även fullt medveten om att förlorad nattsömn stör mer än man tror. Det ska i vilket fall som helst bli skönt när den här graviditetsfasen i mitt liv är över -och nej, någon sladdis är jag absolut inte inställd på!! Nu får det vara nog!

P.S Påminn mig om det sistnämda med jämna mellanrum med start om ca ett halvår! D.S

/Jenny

... och denna otroligt korta uppdateringen är allt jag tänkte komma med ikväll.

Några steg har hon tagit och jag längtar till imorgon för att se hur långt hon tar sig på sina små ben!

Kram och god natt från en trött Avatar-biobesökare!

/J